Ännu en "nödvändig" bloggare är född
Jag har alltid, ALLTID haft nått emot bloggar. Jag har sagt att jag ska ALDRIG skaffa en. Men oj, vad hände! Nu sitter jag här och knappar på datorn för att just lägga in mitt fösta inlägg till bloggen. Illa Emelie Illa! Men detta är ingen ny sak i min tillvaro, att jag säger en sak och vips blir det en annan. Om jag ska ta ett exempel. När stuprörs jeansen kom för första gången så skulle jag inte ens för pengar gå runt och visa mig för allmänheten i ett par jeans som till och med var tighta om benen. Men hur gick det med den saken? Det enda jag har i min garderob är just stuprörsjeans. Men tur är väl det, just nu skulle jag ALDRIG ta på mig sådana fula utsvängda jeans. Men hm… när det blir modernt igen säger jag nog inte samma sak! '
För dig som kanske är lite intresserad av att kanske titta in på min blogg så ska jag ta och berätta i korthet om mig och mitt liv. Ska bara förvarna att detta är ingen blogg om vad jag hade på mig idag och avslutar med ett kort där man posar sönder, nono! Detta är en blogg om mig, mina tankar och åsikter. Vilket nog kan bli ganska intressant för jag har väldigt mycke funderingar över samhället och livet i allmänhet! Read and enjoy…
Mitt fullständiga namn är Sara Emelie Hedqvist. Född och uppväxt i mitt älskade Piteå. Eller rättare sagt en liten by vid namn Böle. Där bodde jag med min mamma Inger, pappa Sören och min syster Victoria. Böle kommer alltid att finnas i mitt hjärta med många minnen. Men när man bor uppe i norr och tycker att alla människor som bor under sundsvall och pratar lite konstigt är Stockholmare så är man rätt insnöad (vitsigt :P ). Vilket jag kan erkänna att jag var en gång i tiden. Jag gick grundskolan i lilla byn Böle. Där var inget tjafs. Vår klass var underbar. Rätt speciell på sitt sätt men helt underbar. Vår klass splittrades aldrig heller i högstadiet, vi höll ihop och därifrån har jag väldigt väldigt många roliga minnen. Från min uppväxt har jag fått med mig vänner för livet. Tack för att ni finns, jag glömmer er aldrig!
Jag har alltid haft ett intresse som har stått högt över allt annat. “Töntigt” nog är det handboll, man jagar en boll som man ska försöka få in i ett mål med händerna. I princip skulle jag kunna offra allt för denna idrott (inte riktigt allt men ni förstår principen). Vilket jag gjorde när jag var 16 år. Jag lämnade mitt trygga insnöade liv och begav mig 160 mil ända till storstan Göteborg. Där började jag ett handbollsgymnasium som jag aldrig kommer att ångra att jag började på! Jag flyttade in med min barndomsvän Elina Källman och min blivande bästa vän Emma Hjerpe. Vi norrlänningar höll ihop. Men första året kom att bli riktigt tungt. Mycke hemlängtan efter familjen och speciellt min syster Victoria som verkligen betyder allt för mig. Det var även en stor omställning idrottsmässigt och såklart att anpassa sig! Men det gick, och det gick riktigt jävla bra!! Jag ÄLSKAR göteborg, jag ÄLSKAR handboll och jag GILLAR STARK hur jag har växt som person. Man lär sig så mycket på att få ta eget ansvar, på att få göra nått nytt och framför allt göra någonting som man tycker är kul. Man kan säga att jag har två hem. Hemmahemma är Piteå. Där är mina rötter, mitt förflutna. Och hemma är Göteborg. Det är i Göteborg jag bor här och nu. Jag har fått många riktigt fina vänner här i storstan. Tack för att ni finns och stöttar mig i vått och torrt!
Jag spelade 2 år i kärra. Vilket var väldigt utvecklande och det laget har nått speciellt. När man tror att man vinner mot kärra så gör man det inte, dom vänder alltid och vinner i sista minuterna. Det laget kärra F90 är ett gäng riktigt goa töser. Med dom tog jag 2 SM guld och så mycket som jag grät av glädje efter 2:a sm guldet kommer jag nog aldrig att göra igen. Tack för den tiden med laget och speciellt tack till Mikael Kjällström, vilket är den bästa coach och tränare jag haft! Efter 2 år var jag missnöjd med min dåvarande tränare Göran karlsson och jag ville inte spela på den positionen jag spelade då. Vilket gjorde att jag bytte till klubben Kungälv. Nu är jag inne på mitt andra år där och trivs som fisken i vattnet. Tjejerna är riktigt goa. Och vårt lag har verkligen… vad ska man kalla det. En väldig gemenskap och stark lagsammanhållning. Efter ett mindre lyckat (resultatmässigt) år är vi nu påvväg uppåt. Jag tror verkligen på oss, jag vet att vi kan nå hela vägen och vi verkligen kämpar och ger järnet på alla träningar och matcher som återstår. Det är tungt men i slutändan kommer det trotts allt vara värt det!!!
Jag har nu tagit studenten. Jag har klarat att gå ut gymnasiet med bra betyg, handbollsmässiga framsteg, psykiska framsteg. Allt detta utan att jag har haft mina föräldrar här. Dom har självklart funnits på andra sidan luren och stöttat mig under mina tunga dagar. Men det är inte alls samma sak som att ha en axel att luta sig mot. Men jag är en person som aldrig ger upp. Spelar ingen roll vad det handlar om. Jag ger aldrig upp. Vilket har hjälp mig väldigt mycket, en mycket bra egenskap. Tack för det mamma och pappa!
Och i somras träffade jag dig! Eller ja egentligen hade vi vår första riktiga dejt dagen före min bal, vilket blir den 29 maj tror jag. Jag har träffat killar och så innan. Varit lite småkär sådär, men det har varit från dag till dag. Jag trodde att jag aldrig att jag skulle hitta någon som var rätt. Att jag i princip skulle leva ensam med en hel hundkennel som sällskap. Andreas West, trodde faktiskt aldrig att det skulle bli vi. Jag hade inte en tanke på det när han för första gången skriver till mig på internetsidan efterfesten under 2:a året i gymnasiet. Han är nämligen ett år yngre. Jag har hört åsikter om det, men jag bryr mig inte, det finns bara en Andreas West! Så efter lite mer än ett år senare träffas vi. Jag vill bara tacka bryggeriet för att ni finns, det var typ i april i år vi träffades där och tog upp kontakten igen ;) Efter ett tag var jag helt såld. Tänkte på honom hela tiden. Och efter att ha träffats hela sommaren så blev vi tillslut tillsammans. Datumet blev 1 augusti (efter lite diskussioner :P ). Men han får mig att känna mig… jag vet inte ens hur jag ska förklara. Som han ser på mig, som han rör vid mig. Han är mitt ögongodis + att han är min bästa kompis. Jag får båda delarna, det kan inte bli bättre. När jag är med honom känner jag mig “tilllfredställd” (kan tolkas på många olika sätt). Vi har faktiskt hunnit med ganska mkt på 3 månader. Varit på U2 konserten, hängt en vecka med mina Pitekompisar, varit till en stuga med kvinnorna i släkten west + jesper, varit ut flera gånger, jaa och säkert en massa mer som inte nämnts. Men det jag vill komma fram till är att på det sättet vi är med varandra är så annorlunda. Vi kan sitta och tönta oss i evigheter, vi kan gråta ihop, vi kan diskutera “sjuka” saker. Såhär har jag aldrig förr kunnat vara med en annan kille. Jag älskar honom, han är den fösta killen jag har sagt det till. Jag säger bara det när jag menar det, och det gör jag verkligen. Jag älskar dig Andreas West!
Så just i detta stadie i livet har jag det rätt bra. Jag har en underbar familj, underbara vänner och en underbar pojkvän! Jag har just fått ett jobb och jag jagar fortfarande dendär runda lilla bollen på en yta med 2 mål i var sin ända av rummet. Men jag är aldrig nöjd! Jag strävar alltid uppåt, vill nå högre, vill göra “nytta”. Men samtidigt är jag rädd att tappa allt jag har. Det är ett dilemma. Men man kan inte gå runt att tro att något dåligt ska hända en hela tiden. Ta en dag i taget och njut! Citat från en tavla på min mormors toalett “sörj inte det du saknar, utan glädjes åt det du har” Lev i nuet, det kanske inte finns någon morgondag!
För dig som kanske är lite intresserad av att kanske titta in på min blogg så ska jag ta och berätta i korthet om mig och mitt liv. Ska bara förvarna att detta är ingen blogg om vad jag hade på mig idag och avslutar med ett kort där man posar sönder, nono! Detta är en blogg om mig, mina tankar och åsikter. Vilket nog kan bli ganska intressant för jag har väldigt mycke funderingar över samhället och livet i allmänhet! Read and enjoy…
Mitt fullständiga namn är Sara Emelie Hedqvist. Född och uppväxt i mitt älskade Piteå. Eller rättare sagt en liten by vid namn Böle. Där bodde jag med min mamma Inger, pappa Sören och min syster Victoria. Böle kommer alltid att finnas i mitt hjärta med många minnen. Men när man bor uppe i norr och tycker att alla människor som bor under sundsvall och pratar lite konstigt är Stockholmare så är man rätt insnöad (vitsigt :P ). Vilket jag kan erkänna att jag var en gång i tiden. Jag gick grundskolan i lilla byn Böle. Där var inget tjafs. Vår klass var underbar. Rätt speciell på sitt sätt men helt underbar. Vår klass splittrades aldrig heller i högstadiet, vi höll ihop och därifrån har jag väldigt väldigt många roliga minnen. Från min uppväxt har jag fått med mig vänner för livet. Tack för att ni finns, jag glömmer er aldrig!
Jag har alltid haft ett intresse som har stått högt över allt annat. “Töntigt” nog är det handboll, man jagar en boll som man ska försöka få in i ett mål med händerna. I princip skulle jag kunna offra allt för denna idrott (inte riktigt allt men ni förstår principen). Vilket jag gjorde när jag var 16 år. Jag lämnade mitt trygga insnöade liv och begav mig 160 mil ända till storstan Göteborg. Där började jag ett handbollsgymnasium som jag aldrig kommer att ångra att jag började på! Jag flyttade in med min barndomsvän Elina Källman och min blivande bästa vän Emma Hjerpe. Vi norrlänningar höll ihop. Men första året kom att bli riktigt tungt. Mycke hemlängtan efter familjen och speciellt min syster Victoria som verkligen betyder allt för mig. Det var även en stor omställning idrottsmässigt och såklart att anpassa sig! Men det gick, och det gick riktigt jävla bra!! Jag ÄLSKAR göteborg, jag ÄLSKAR handboll och jag GILLAR STARK hur jag har växt som person. Man lär sig så mycket på att få ta eget ansvar, på att få göra nått nytt och framför allt göra någonting som man tycker är kul. Man kan säga att jag har två hem. Hemmahemma är Piteå. Där är mina rötter, mitt förflutna. Och hemma är Göteborg. Det är i Göteborg jag bor här och nu. Jag har fått många riktigt fina vänner här i storstan. Tack för att ni finns och stöttar mig i vått och torrt!
Jag spelade 2 år i kärra. Vilket var väldigt utvecklande och det laget har nått speciellt. När man tror att man vinner mot kärra så gör man det inte, dom vänder alltid och vinner i sista minuterna. Det laget kärra F90 är ett gäng riktigt goa töser. Med dom tog jag 2 SM guld och så mycket som jag grät av glädje efter 2:a sm guldet kommer jag nog aldrig att göra igen. Tack för den tiden med laget och speciellt tack till Mikael Kjällström, vilket är den bästa coach och tränare jag haft! Efter 2 år var jag missnöjd med min dåvarande tränare Göran karlsson och jag ville inte spela på den positionen jag spelade då. Vilket gjorde att jag bytte till klubben Kungälv. Nu är jag inne på mitt andra år där och trivs som fisken i vattnet. Tjejerna är riktigt goa. Och vårt lag har verkligen… vad ska man kalla det. En väldig gemenskap och stark lagsammanhållning. Efter ett mindre lyckat (resultatmässigt) år är vi nu påvväg uppåt. Jag tror verkligen på oss, jag vet att vi kan nå hela vägen och vi verkligen kämpar och ger järnet på alla träningar och matcher som återstår. Det är tungt men i slutändan kommer det trotts allt vara värt det!!!
Jag har nu tagit studenten. Jag har klarat att gå ut gymnasiet med bra betyg, handbollsmässiga framsteg, psykiska framsteg. Allt detta utan att jag har haft mina föräldrar här. Dom har självklart funnits på andra sidan luren och stöttat mig under mina tunga dagar. Men det är inte alls samma sak som att ha en axel att luta sig mot. Men jag är en person som aldrig ger upp. Spelar ingen roll vad det handlar om. Jag ger aldrig upp. Vilket har hjälp mig väldigt mycket, en mycket bra egenskap. Tack för det mamma och pappa!
Och i somras träffade jag dig! Eller ja egentligen hade vi vår första riktiga dejt dagen före min bal, vilket blir den 29 maj tror jag. Jag har träffat killar och så innan. Varit lite småkär sådär, men det har varit från dag till dag. Jag trodde att jag aldrig att jag skulle hitta någon som var rätt. Att jag i princip skulle leva ensam med en hel hundkennel som sällskap. Andreas West, trodde faktiskt aldrig att det skulle bli vi. Jag hade inte en tanke på det när han för första gången skriver till mig på internetsidan efterfesten under 2:a året i gymnasiet. Han är nämligen ett år yngre. Jag har hört åsikter om det, men jag bryr mig inte, det finns bara en Andreas West! Så efter lite mer än ett år senare träffas vi. Jag vill bara tacka bryggeriet för att ni finns, det var typ i april i år vi träffades där och tog upp kontakten igen ;) Efter ett tag var jag helt såld. Tänkte på honom hela tiden. Och efter att ha träffats hela sommaren så blev vi tillslut tillsammans. Datumet blev 1 augusti (efter lite diskussioner :P ). Men han får mig att känna mig… jag vet inte ens hur jag ska förklara. Som han ser på mig, som han rör vid mig. Han är mitt ögongodis + att han är min bästa kompis. Jag får båda delarna, det kan inte bli bättre. När jag är med honom känner jag mig “tilllfredställd” (kan tolkas på många olika sätt). Vi har faktiskt hunnit med ganska mkt på 3 månader. Varit på U2 konserten, hängt en vecka med mina Pitekompisar, varit till en stuga med kvinnorna i släkten west + jesper, varit ut flera gånger, jaa och säkert en massa mer som inte nämnts. Men det jag vill komma fram till är att på det sättet vi är med varandra är så annorlunda. Vi kan sitta och tönta oss i evigheter, vi kan gråta ihop, vi kan diskutera “sjuka” saker. Såhär har jag aldrig förr kunnat vara med en annan kille. Jag älskar honom, han är den fösta killen jag har sagt det till. Jag säger bara det när jag menar det, och det gör jag verkligen. Jag älskar dig Andreas West!
Så just i detta stadie i livet har jag det rätt bra. Jag har en underbar familj, underbara vänner och en underbar pojkvän! Jag har just fått ett jobb och jag jagar fortfarande dendär runda lilla bollen på en yta med 2 mål i var sin ända av rummet. Men jag är aldrig nöjd! Jag strävar alltid uppåt, vill nå högre, vill göra “nytta”. Men samtidigt är jag rädd att tappa allt jag har. Det är ett dilemma. Men man kan inte gå runt att tro att något dåligt ska hända en hela tiden. Ta en dag i taget och njut! Citat från en tavla på min mormors toalett “sörj inte det du saknar, utan glädjes åt det du har” Lev i nuet, det kanske inte finns någon morgondag!
